Rapport från en lagom ohändig tanta på nya äventyr.

Nu blir det repris för er som hänger med mig på Insta men det är så det blir här i min lilla hörna ibland. Jag kan bara inte låta bli att ibland skriva om sånt som jag gör eller tänker och visa bilder både här och där. Så det är bara att hänga med eller kika in någon annanstans i väntan på ett roligare inlägg 😉

I går gjorde jag nämligen någonting som jag aldrig har gjort förut. Man borde verkligen göra sånt man aldrig gjort förr lite oftare i livet. Så tänker jag varje gång jag gör någonting sådant. Så oerhört härligt och befriande. Det ger en sån fin och skön känsla av välbehag.

Så vad gjorde jag i går då`?

Jo, jag var på min första kurskväll av tre i silversmide. Jag är en tämligen ohändig människa. Jag är absolut inte typen som svänger mig lätt som en plätt med sågar, tänger och andra små fiffiga verktyg. Jag är inte heller särskilt praktiskt lagd men ohändig eller ej så råkar jag ändå älska smycken. Särskilt stora och gärna lite originella sådana. Så jag har länge varit småsugen på att prova just silversmide. Så när en kompis för ett tag sedan frågade om jag ville haka på så behövde jag i princip ingen betänketid alls. Så himla kul tänkte jag och vi anmälde oss på stört.

I går var det så dags. Min kompis var sjuk och så även de övriga två eller om det var tre som skulle varit med. Så det blev bara jag och tjejen som höll i kursen. Trist på ett sätt så klart men ändå lyxigt att få en ”privatlektion”. Weronica som hon hette var dessutom hur mysig som helst. Som att hänga med en go kompis och som vi hängde. Jag tillbringade närapå 4 timmar med Weronica i hennes fina lilla studio. Hon gjorde sitt bästa för att lära en fumlig gammal klumpadunsa grunderna i silversmide. Jag kan bara ana vad hon tänkte om mina ”Icketalanger” emellanåt 🙂 Någon blivande silver/ guldsmed bor det nog inte i mig men jäklar vad roligt det var. Det blev till slut en ring. En bred silverring i lite ruffig stil så där som jag gillar.

Nästa gång ska jag försöka ge mig på ett armband. Återstår att se om jag lyckas få till ett snyggt alster eller om det kanske får hamna i de älskliga små barnbarnens leklåda 😉

Så nu kör vi bildbomb på ohändig lagom fumlig tanta som provar silversmide för första gången i sitt 50-åriga liv. Så kul att Weronica själv fotade massor så att jag fick så fina bilder. Älskar när folk är lika fotonördiga som mig. Så roligt att dokumentera livet och alla dess skeénden.

Vi börjar med en liten filmsnutt. Just hammaren var väl det verktyg jag kände mig som mest hemma med. Den lilla finsågen däremot fick jag ingen direkt snits på. Men så har jag väl knappt hållit i finsåg sedan träslöjden i sjuan heller. Inte i går med andra ord 🙂

Nä men vad skådar mitt norra öga om inte en begynnande liten rynkig hängkind in progress. Jaja, det är så det blir när man är halvvägs till 100 😀